Archive for 11 oktober, 2008

Putin’s Useful Idiots – The Environmental Movement

11 oktober, 2008

Här kommer en artikel av William Yeatman som beskriver det Tyska beroendet av den Ryska gasen och de utrikespolitiska följderna det har fått. Och det kan vi ”tacka” den tyska miljörörelsen för som konsekvent har motsatt sig ALLA realistiska alternativ, INKLUSIVE DE EGNA STORA GASTILLGÅNGARNA SOM MAN AV ”MILJÖSKÄL” INTE KAN ANVÄNDA.

Däremot så protesterar INTE miljörörelsen MOT den STORA importen av rysk gas. Och det totala beroende som detta har medfört.

Intressant eller hur.

Se även mina tidigare inlägg

 How the West Fueled Putin’s Sense of Impunity by doing nothing,  A Short collection of news about ”friendly neighborly Russian behavior”Russia’s War in Georgia and the background chronology to it,  Damage assessment: Georgian village Tamarasjeni the most destroyed and damagedAnother Russian Journalist Shoot in the Head – By the Police An Investment Gets Trapped in Kremlin’s Vise – Justice a la Gazprom/Russian style,  Russia’s Disinformation Campaign over South OssetiaCriticism = extremism in RussiaThe Russian system is characterized by intimidation and political passivity on the part of the population.How Putins critics get ”erased” from the TV screen Some more examples of Gazprom/Russian ”friendly” behaviourList of Gazprom’s huge empire of subsidiaries – Part 1,  List of Gazprom’s huge empire of subsidiaries – Part 2Before the Gunfire, Cyberattacks against GeorgiaGazprom and Nord Stream’s strong PR drive to influence local governments,   The Re-Sovietization of the Russian Press and Gazprom’s active part in it. Russia’s Gazprom’s Energy ImperialismScratch Russia Georgia War and You Find Oil and Gas Pipelines och Moscow’s Sinister Brilliance – Who wants to die for Tbilisi or Stockholm?

Artikeln finns här:

Putin’s Useful Idiots

By William Yeatman

Posted October 2008

Wonder why Russia has Europe over a barrel? Ask German environmentalists.

Give nukes a chance? Environmental activists have given Moscow new leverage over Europe.It is said that Vladimir Lenin once called Soviet sympathizers in Western countries ”useful idiots” for unwittingly advancing the cause of revolutionary Russia. Were the Bolshevik leader alive today, he might apply the same label to German environmentalists, whose influence over their country’s energy policy has been an inadvertent, but essential factor in Moscow‘s post-Cold War rise.

Two decades of stringent environmental regulations have made Germany, Europe‘s largest economy, increasingly dependent on natural gas from Russia, the world’s largest exporter. Of course, economic leverage translates seamlessly into political power, and Russia‘s sway over German foreign policy has been conspicuous as the recent imbroglio in Georgia has continued to play out.

In fact, Germany has the means to power its economy without Russian natural gas, so energy dependence is unnecessary. For starters, it is home to the largest reserves of coal in Europe. But thanks to the European Union’s marquee climate-change mitigation policy-the continent-wide Emission Trading Scheme-the economics of power production have shifted decidedly against coal because its combustion releases the most greenhouse gases of any conventional fuel source.

Given that coal is currently taboo, Germany could meet its energy needs by expanding the use of nuclear energy, which emits no carbon dioxide when used to generate electricity. Yet the environmental movement in Germany opposes nuclear energy because its waste is difficult and dangerous to store. In 2000, environmentalists won passage of the Nuclear Exit Law, which commits German utilities to phasing out nuclear power by 2020.

Rather than coal or nuclear, the environmental movement prefers sustainable sources of power such as wind and solar, and it has convinced the German government to grant generous subsidies to the renewable energy industry. But despite these investments, renewables are still too costly to displace conventional energy sources, which is why wind and solar power account for less than 2 percent of Germany‘s primary energy production, according to government figures.

That leaves natural gas, which is cleaner than coal and less expensive than alternative energy. Germany is fortunate to have large deposits of gas-more than 9 trillion cubic feet-most of which is thought to lie beneath the northwestern state of Niedersachsen. Environmental regulations, however, have limited exploration and development in the region.

To meet its demand for energy, Germany turned to Gazprom, a state-owned company that has a legal monopoly on natural gas exports from Russia. Natural gas currently accounts for almost a quarter of all the energy consumed in Germany, including all electricity in homes, gasoline in cars, and coal for industrial boilers. That’s up 40 percent since 1991. And Gazprom now supplies 40 percent of all natural gas consumption in Germany, an increase of 55 percent over the same period.

Currently, almost 40 percent of Germany’s domestic gas consumption comes from Russia. That share is likely to increase with the construction of the Northern Pipeline, a project to be completed in 2010 that would link Russian gas directly to Central European markets.

It’s little wonder, then, that German Chancellor Angela Merkel was the first major world leader to pay a visit to new Russian President Dmitry Medvedev. Or that at last spring’s NATO summit in Romania, German diplomats orchestrated the opposition to U.S. President George W. Bush’s plan for expanding the trans-Atlantic military alliance to include Georgia and Ukraine. Before the summit, Russian officials had warned that NATO expansion would cause a ”deep crisis,” and provoke a ”response” from Russia.

Then, last week in St. Petersburg, Merkel became the first Western leader to restore close bilateral ties with Russia after the August conflict in Georgia. Not coincidentally, Merkel’s trip to Russia came at the same time that a major gas deal was signed between Gazprom and E.On, the German gas giant.

Merkel has been outspoken as the Kremlin has demonstrated a seeming willingness to use Russia’s energy resources as a cudgel in interstate disputes. As winter approached a year ago, Gazprom threatened to cut gas supplies to Ukraine after the pro-Russia candidate lost a major election. The timing of the warning was widely interpreted as a thinly veiled threat. So was the decision by Transneft, a state-owned pipeline company that has a monopoly on oil exports from Russia, to precipitously cut supplies to the Czech Republic last July after that country signed a deal with the United States to host radar technology as part of a global missile shield-a policy strenuously opposed by Moscow.

But actions speak louder than words, and Medvedev and his mentor, Prime Minister Vladimir Putin, are no doubt paying more attention to what Germany‘s leader does than what she says.

Domestic opposition to the Northern Pipeline has grown recently, and a debate has started on the future of coal in Germany. For the foreseeable future, however, Germany‘s foreign policy will be beholden to its energy dependence on Russia. And for that, we have the environmental movement to thank.

William Yeatman is an energy policy analyst at the Competitive Enterprise Institute, a Washington-based think tank.

Läs även andra bloggares åsikter om” rel=”tag”>Fri- och rättigheter</a>, <a href=”” rel=”tag”>Yttrandefrihet</a>, <a href=”” rel=”tag”>Russia</a>, <a href=” rel=”tag”>miljö</a>, <a href=”” rel=”tag”>Försvar</a>


Structured Investment Vehicle OR the Sub Prime Crisis Explained the way the popular press never managed to do it

11 oktober, 2008

Först ett brittiskt tv inslag för ETT år sedan där John Bird och John Fortune ”brilliantly, and accurately, describing the mindset of the investment banking community” i den här intervjun.

Och här ett nyhetsinslag från CNBC från juni 2007 som på ett enkelt sätt förklarar det hela.

Och sedan Olle Rossander i dagens DN Debatt om hur massmedia har, återigen, svikit i sin rapportering FÖRE, UNDER och EFTER finanskrisen. Allt han säger kan ordagrant överföras till vad det gäller ”rapporteringen” av Global Warming Hysterin.

Samma svek där och samma spridande av panik och skuldbeläggning av vanligt folk för saker som de INTE kan påverka.

DN Debatt:

Under finanskrisen sviker massmedierna sitt ansvar”

Mångårige ekonomijournalisten Olle Rossander om att ingen framhåller bankernas under lång tid lysande resultat: Läsare, kunder och ägare lämnas i sticket. Trots att rykten rasat i flera veckor om hur hårt våra svenska banker drabbats har inte någon ekonomiredaktion lyckats leverera en enda rejäl företagsanalys av exempelvis Swedbank. Läsare, kunder och ägare har lämnats i sticket av massmediernas ekonomibevakning. Ingen ekonomijournalist har ägnat sig åt vad som måste vara höstens viktigaste företagsanalys. Och detta är inte någon plötsligt påkommen försumlighet. Under flera år har ekonomiredaktionerna struntat i att tydligt beskriva bankernas hittills lysande resultat. Om ekonomijournalisterna i stället hade ifrågasatt bankchefernas egna versioner så skulle mycken oro ha besparats allmänheten och vanliga placerare hade undgått obegripliga riskpapper. Det skriver Olle Rossander, författare och ekonomijournalist sedan flera decennier.

Kris, krasch och elände! Krigsrubriker och hetsrapporter haglar. Banker får kapitaltillskott. Riksbanker pumpar in miljarder. Skattebetalare ser miljarder fladdra i väg ner mot Wall Street och Stureplan. Teve visar en kö utanför ett bankkontor – två minuter före öppningsdags. Tevekanalen rapporterar om landsting som förlorat hundratals miljoner på kraschen. Den stora dagstidningen (SvD) skriver utförligt om vad som händer ”NÄR BANKEN GÅR I KONKURS” – inte om! Tidskriften Fokus kör rubriken ”NÄR FALLER SWEDBANK?” utan egen analys. Aftonbladet skriver i krigsrubriker ”DITT KONTO KAN VARA I FARA” och Expressen kör hela listan: ”Kolla själv SÅ HÄR FARLIG ÄR DIN BANK – ny lista efter kraschen”.

Och kolla själv är just vad man får göra. Inte bara därför att tidningarna kan ha direkt fel, som i det skandalösa fallet med Aftonbladets (o)farliga konton, utan därför att journalisterna sviker sitt ansvar.

Trots att rykten rasat i flera veckor om hur drabbade våra svenska banker är, och då i synnerhet Swedbank, har inte ens specialtidningarna lyckats leverera en enda rejäl företagsanalys av den, eller för all del någon annan svensk bank. Läsare, kunder och ägare lämnas i sticket. Ingen ekonomijournalist tycks ha haft, eller fått, tid att ägna sig åt vad som måste vara höstens viktigaste företagsanalys!

Dagstidningarna fylls i stället av obekräftade uppgifter och pliktskyldiga uttalanden från bankledningen. Inte ens när Affärsvärlden i veckan satte av utrymme blir det en djuplodande företagsanalys med nyckeltal och jämförelser över tiden och med konkurrenterna.

Den bristfälliga bankbevakningen har pågått länge. Under flera år har ekonomiredaktionerna nästan undvikit att tydligt beskrivit bankernas hittills lysande resultat. Kortsiktiga kvartalsresultat har sällan satts i sitt sammanhang. Trots svindlande vinster med rörelsemarginaler på mellan 30 och 50 procent (!) har bankchefer kunnat lägga pannan i djupa veck och beklaga sig över den tuffa konkurrensen och det svaga räntenettot.

Senast häromveckan lyckades DN återigen skriva en om text hur svårt de stackars bankerna har det, eller i vart fall kan få, eftersom vinsterna väntas sjunka med flera miljarder! Men i förhållande till vad? Inte en stavelse på denna helsida om hur vinsten förhåller sig till omsättning eller eget kapital eller något annat som hade kunnat ge siffrorna relevans!

Och nu när sparare oroas för sina pengar går också våra största och mest ansedda redaktioner till bankchefen, Riksbanken och Finansinspektionen och frågar hur banken mår! Det är som att fråga hästhandlaren hur hästen mår! ”Jo, tack utmärkt” är ju det enda möjliga svaret. Sannolikheten för ett ärligt svar är nog störst hos hästhandlaren, för där råder ändå en viss lagstadgad köptrygghet. Bankchefer, i synnerhet riksbankschefer, får och skall nog om inte ljuga så i alla fall mörka om banken är i kris.

Jäktade reportrar tvingas att bli passiva mikrofonhållare och vidarebefordrare av andras utsagor. Medier fylls av illa underbyggda anekdotiska sanningar baserade på anonyma källors utsagor. Men vilka är dessa kunskapsstinna källor? Hur många är de? Hur mycket vet de? Vilka intressen har de själva? Hur många, av varandra oberoende, källor har journalisten?

Om fler journalister ägnat mer tid år att tidigt just ifrågasätta sina källors motiv och kunskap skulle mycken oro ha besparats allmänheten och vanliga placerare hade kanske avstått från obegripliga riskpapper. Och med mer källkritik hade kanske en del paniklösningar kunnat undvikas när bubblan väl sprack.

Varför kan jag inte få läsa några djuplodande, oberoende, kritiska företags- och branschanalyser? Det enkla svaret är – ekonomi! Massmedier är, eller beter sig som, kommersiella företag. Och rubriker om panik, kris, kaos, ras och katastrof säljer bättre än fluffiga formuleringar om å ena sidan och å andra sidan, både och, delvis och stabilt. Kan man sedan tillverka sina artiklar och inslag till lägsta möjliga kostnad på kortast möjliga tid ökar lönsamheten. Och med dagens teknik går det fort om man avstår från fördjupningar, dubbelkollar och långa förklaringar, så då gör man det. Undantaget är de många kloka texterna om det internationella läget de som ofta visar sig vara mer eller mindre rena omskrivningar (re-writes) av artiklar i Financial Times, New York Times, Economist och andra kvalitetstidningar.

Nu är jakten i gång efter förklaringen (helst den enda) och på de skyldiga (helst någon namngiven kändis). Då duger det inte att komma med fler samverkande komplicerade faktorer. På den journalistiska paletten ryms oftast inte fler färger än svart och vitt. Utpekade blir, självklart, finansmatadorer och presidenten, girigheten och bristen på regelverk! Hur kunde de vara så giriga och ansvarslösa? Varför har inget gjorts? Varför stoppades inte galenskaperna? Varför varnade man inte tid?

Frågorna haglar så högljutt att klirret från glashusets krossade rutor inte hörs! Journalisternas egen roll i krisen är viktig. När alltför många blir illa informerade sprider sig paniken. Och paniken föder som bekant sig själv.

Härmed inte sagt att finanskrisen skulle var massmediernas fel eller att det inte finns anledning till oro. Vad jag menar är att allmänheten inte har fått en rimlig chans till en välgrundad uppfattning i frågan eftersom alltför många journalister och redaktioner inte tagit sitt ansvar.

Och det är inte något slags förmyndaransvar för att lugna allmänheten eller hjälpa politiker, myndigheter och banker att lösa problemet. Ansvaret gäller att ge allmänheten korrekt och relevant information – ge det perspektiv och den insyn som krävs för att människor skall få en chans att förstå vad som händer eller kan hända. I stället får vi alltför många rent ut sagt stolliga, obegripliga, vilseledande och direkt felaktiga texter där det är uppenbart att journalisten själv inte begriper vad han eller hon rapporterar.

Nu är det inte lätt att hålla reda på facktermerna och i korta telegram förklara hur starka och rika företag kan få brist på pengar. Det är inte lätt att förstå vad det betyder när en riksbank ”tillför marknaden” ett antal miljarder. Det är inte lätt att veta att amerikanska bostadslån inte alls fungerar som i Sverige. Det är inte lätt att analysera en banks ekonomiska situation. Och det tar lite tid att ge perspektiv som sträcker sig längre än något kvartal tillbaka i tiden.

Men vem har sagt att journalistiken skall vara lätt? Det är kunniga journalisters jobb att ta reda på, och därefter förklara, hur det förhåller sig. För att göra ett fullgott jobb räcker det inte med att sticka en mikrofon under näsan på någon hyfsat verbal expert eller kollega och fråga hur han eller hon upplever situationen!

Olle Rossander

Läs även andra bloggares åsikter om <a href=” rel=”tag”>fri- och rättigheter</a>, <a href=” rel=”tag”>yttrandefrihet</a>

%d bloggare gillar detta: