Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden – och stollighet blev åter normalt

Som ett komplement till mitt tidigare inlägg Hur våra politiska partier har sålt ut ALLT vad fri- och rättigheter heter!,  kommer här en intressant artikel av Dennis Töllborg. Han har  bland annat varit professor i rättsvetenskap vid Göteborgs Universitet 1996-2006 då han hoppade av i protest mot utvecklingen på institutionen och i universitetsvärlden (http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=113&a=269302)

Men så tog då samverkanslogiken – nu med beredvillig hjälp av landets nya forskarkultur; vad vill du, vad betalar du, när ska jag leverera – över, och stollighet blev åter normalitet:”

”Europadomstolens dom var en närmast förödande slakt. I ett fungerande system skulle Sverige naturligtvis ha gjort de förbättringar av systemet som domen krävde, något många utanför maktens korridorer tror också skedde. Så blev det inte. Istället rev man ned hela systemet,..”

”..men det är belysande att när man frågar landets största parti, socialdemokraterna, vilken de utsett till representant i den nya nämnden så är svaret att ”frågan bör du nog ställa till politikerna i din kommun om det är en kommunal nämnd du menar” – partiet är inte ens medvetet om att nämnden finns, att den gäller riket, är inrättad efter beslut av riksdagen och att partiet själv fått rätt att nominera en ledamot!

”En klassisk kontrollmekanism i form av efterhandsunderrättelse till den som utsatts har införts, men sådan rätt gäller bara ekonomiska brottslingar, narkotikalangare samt klassiska våldsbrottslingar som medlemmar i Original Gangsters, Hells Angels och motsvarande.

 Den som utsätts för hemlig telefonavlyssning, buggning eller vad det månde vara av säkerhetspolisen saknar motsvarande rättigheter som nu tillförsäkrats de som utför den typ av vardagsbrott som är genuint systemhotande.”

Artikeln finns här

http://www.goteborgsfria.nu/artikel/76638

DEBATT torsdag, 18 december 2008 | 14:26

Påfallande tyst om Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden

Nu har det snart gått ett år sedan Registernämnden avskaffades och ersattes med en ny Säkerhets- och Integritetsskyddsnämnd. När både bloggvärlden och den riktiga världen skrikit sig hesa i FRA-debatten har det varit påfallande tyst kring denna tragedi, skriver Dennis Töllborg, professor i rättsvetenskap vif Göteborgs Universitet.

Något säger detta om vårt land. Inom den nationellt inriktade säkerhets- och underrättelsetjänsten i Sverige är nämligen empirin otvetydig: de olika kontrollorgan som skapats har, med reservation för just Registernämnden när den stod under Carl-Anton Spaks ledning, havererat med åtföljande till sitt innehåll närmast tröttsamma skandaler.

Jag menar att detta är en konsekvens av att medan kontrollorganens centrala uppgift har kommit att bli att leverera legitimitet, det vill säga samverkanslogik, så är det outsagda men i praktiken väldigt konkreta kravet på verksamheten att den måste utgå från en konfliktlogik. Konsekvensen blir, som Lord Denning en gång så träffande uttryckt det, att: ”When national security is at stake even the rules of natural justice may have to be modified.”

I Sverige har detta redan för 20 år sedan konstaterats i en offentlig utredning, och där uttryckts i närmast brutal klartext: ”Man har inom SÄPO lärt sig att leva i gråzonen och undandra sig insyn från statsmakter och tillsynsmyndigheter när verksamhetens laglighet eller försvarlighet i övrigt kan ifrågasättas. Inga protokoll med rättsligt tveksamma beslut lyser JO eller JK i ögonen när de någon gång företar inspektion på SÄPO. Då ligger det naturligtvis också nära till hands att den som inspekterar inte heller på andra vägar lyckas upptäcka missförhållanden som det är hans uppgift att ta itu med. Med den kunskap jag under mitt utredningsarbete fått om SÄPO:s sätt att arbeta är jag inte det minsta förvånad över att varken inspekterande myndigheter, parlamentariska ledamöter i RPS styrelse eller särskilt tillsatta kommissioner upptäckt några tvivelaktiga eller olagliga beslut eller förfaranden av det slag jag här har berört genom att lyssna på föredragningar av tjänstemän hos SÄPO eller genom att gå igenom handlingar hos myndigheten. För att inte göra SÄPO orätt vill jag dock tillägga att jag hos jurister med uppgift att granska rättsenligheten hos Säkerhetspolisens beslut eller åtgärder ibland stött på något av attityden; ”Det är nog lika bra att vi inte får veta så mycket. När det gäller en verksamhet som ytterst handlar om rikets säkerhet är det kanske inte alltid möjligt att fullt ut upprätthålla normala standards.”

Man har nog haft rätt att förvänta sig att den beramade Säkerhetstjänstkommissionen, med dess medvetet och medialt starka framhävande av påstådd forskarkompetens i kommissionen, skulle ha lyft just detta som en centralt avgörande, närmast strukturell, förklaringsmodell. Istället inte ett ord. Ändå hade, i all den kritik som har riktats svenskt säkerhetsskydd, en sak framträtt som totalt otvistig: kontrollorganen hade totalt havererat. Mot den bakgrunden framstod det redan 1996 – långt före säkerhetstjänstkommissionen ens var påtänkt – skapade nya kontrollorganet, Registernämnden, som en nödvändig innovation.

Registernämndens verksamhet var i allt väsentligt en verklig ”success story”, och något Sverige med viss grad av stolthet kunnat lyfta fram även i internationella sammanhang. Som så vanligt berodde framgången naturligtvis inte så mycket på konstruktionen som på vilka människor som satt i den. Framförallt var nämndens första ordförande Anton Spaak och vice ordföranden Jan Öhman centrala i förbättringen av kvalitén i Säkerhetspolisens verksamhet, såväl avseende rättssäkerheten för de kontrollerade som för säkerhetspolisen eget arbete. Det var därför ägnat att oroa när den dåvarande socialdemokratiska regeringen körde över Spaak, som försökt skapa kontinuitet genom att se till att Öhman blev vice ordförande och således nämndens framtida ordförande in spe, och istället utsåg ny ordförande utan varken kompetens eller ambition på området. Öhman lämnade nämnden, men dessa markeringar var i vart fall tillräckligt starka för att nämndens övriga ledamöter skulle se till att praxis tills vidare bestod.

Men så tog då samverkanslogiken – nu med beredvillig hjälp av landets nya forskarkultur; vad vill du, vad betalar du, när ska jag leverera – över, och stollighet blev åter normalitet:

I juni 2006 förlorade Sverige med sju röster mot noll på hela fyra artiklar i Europadomstolen. Målet kom ur den nationella vrede som drabbade makthavarna, när innehållet i Leanderakten avslöjades, och tusentals människor krävde att få läsa sin akt och få upprättelse. Europadomstolens dom var en närmast förödande slakt. I ett fungerande system skulle Sverige naturligtvis ha gjort de förbättringar av systemet som domen krävde, något många utanför maktens korridorer tror också skedde. Så blev det inte. Istället rev man ned hela systemet, avskaffade Registernämnden och införde istället – parallellt med att man tillåtit buggning, utökad telefonkontroll, skyddade identiteter – per den 1 januari 2008 ett helt nytt organ: Säkerhets- och Integritetsskyddsnämnden (SIN). Som ordförande utsåg man Anders Eriksson, den f d chef för Säkerhetspolisen som tvingats lämna sitt uppdrag när det endast återstod några månader av hans sexårsförordnande. I vilket annat land hade man kunnat utse en tidigare chef för en verksamhet som under hans ämbetsperiod systematiskt ignorerat  till och med grundlagen till vår främste garant för att inget otillbörligt sker – utan att det blivit ett ramaskri i landet?

Historien upprepar sig alltid – det är den dumma mänsklighetens förbannelse. Till nämnden fogar man, på sätt som vi hade med lekmannaledamöterna i den katastrofala styrelse för Rikspolisstyrelsen som föregick Registernämnden, således återigen parlamentariker. Kvalitén på de nyutnämnda ledamöterna skiftar säkert, liksom ambitionsnivån, men det är belysande att när man frågar landets största parti, socialdemokraterna, vilken de utsett till representant i den nya nämnden så är svaret att ”frågan bör du nog ställa till politikerna i din kommun om det är en kommunal nämnd du menar” – partiet är inte ens medvetet om att nämnden finns, att den gäller riket, är inrättad efter beslut av riksdagen och att partiet själv fått rätt att nominera en ledamot!

Detta, tillsammans med den totala avsaknaden av reaktion från media ger anledning till oro, när vi nu per den 1 januari 2008 har fått följande nyheter på mitt specialområde:

a) Buggning tillåts(SFS 2007:978). Lagen är tidsbegränsad till 2010, men vi har sedan den så kallade Enbomslagen, 1952, aldrig sett att en sådan tidsbegränsad lag inte förlängts. Buggning får bara ske när det påstås att det är för att avslöja brott som kan föranleda minst fyra års fängelse, det får inte ske på läkarmottagningar, advokatkontor eller hos medieredaktioner (men väl i professor Dennis Töllborgs tjänsterum, liksom i hans sovrum).

b) Hemlig telefonavlyssning, teleövervakning, kameraövervakning och postkontroll får numera ske ”om det finns anledning att anta att en person kommer” att vara elak, t ex terrordåd, mord eller rentav uppror (mina kursiveringar), (SFS 2007:979)

Samtidigt förstärks sekretessen, till skydd för ”det öppna samhället” får vi väl anta. Allting sker ju trots allt alltid i det godas namn. Således förlängs återigen Enbomslagen, därtill utvidgas och förlängs denna gång med hela fyra år.

Att det hela sker lagenligt ska alltså bevakas av den nyinrättade Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden, med Anders Eriksson i spetsen, och såvitt avser militären alltjämt av Försvarets Underrättelsenämnd (FUN), med Anders Björk i spetsen (ni minns mannen vars enda reaktion på att underrättelsetjänsten illegalt satt en bugg i sängbenet hos en kvinna, var att offentliggöra kvinnans namn och skrattande berätta att allt man fick fram ”var lite flåsande”). En klassisk kontrollmekanism i form av efterhandsunderrättelse till den som utsatts har införts, men sådan rätt gäller bara ekonomiska brottslingar, narkotikalangare samt klassiska våldsbrottslingar som medlemmar i Original Gangsters, Hells Angels och motsvarande.

 Den som utsätts för hemlig telefonavlyssning, buggning eller vad det månde vara av säkerhetspolisen saknar motsvarande rättigheter som nu tillförsäkrats de som utför den typ av vardagsbrott som är genuint systemhotande. Någon tröst är det väl att frågan om den som utsatts för övergrepp ska få skadestånd eller ej, ska avgöras av vänsterns nye hjälte, Göran Lambertz. Det betyder ju, om man ska följa de avgörande han hittills tagit vid övergrepp från Säkerhetspolisens sida, att skattebetalarna inte behöver oroa sig för att statens utgifter ökar.

Dennis Töllborg

DEBATT torsdag, 18 december 2008 | 14:26

Läs även andra bloggares åsikter om <a href=”http://bloggar.se/om/fri-+och+r%E4ttigheter rel=”tag”>fri- och rättigheter</a>, <a href=”http://bloggar.se/om/yttrandefrihet rel=”tag”>yttrandefrihet</a>,<a href=”http://bloggar.se/om/fra rel=”tag”>fra</a>

Annonser

Etiketter:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: