Den svenska utrikesförvaltningen (UD) är nu i praktiken “död” och begravd när nu Lissabonfördraget officiellt snart börjar gälla.
Den utveckling som tog sin början med Göran Perssons styre (1996-2006) där han med hjälp av Nuder och Danielsson plus statsrådsberedningen, AKTIVT arbetade för att degradera och sätta UD på ”plats”. Allt för att göra UD till ett lydigt departement bland andra i regeringskansliet styrd av förvaltnings avdelningen.
Han ville bli av med alla dessa självständiga och kompetenta statstjänstemän/kvinnor som var ett hinder för den totala politisering av hela regeringskansliet som var hans strävan.
Den där gamla statsvetenskapliga modellen där regeringskansliet består av självständiga statstjänstemän som utför sina arbeten professionellt och utan partipolitiska bindningar, och några politiskt tillsatta personer i nyckelställning, är sedan läge död och begraven.
Hela regeringskansliet är nu i grunden GENOMPOLITISERAT NER TILL LÄGSTA NIVÅ.
Och den nuvarande borgerliga regeringen tog över detta utan att ändra något och har bara FORTSATT på denna linje.
Jag har alltid bedömt mina chefer (utrikesministrar) efter två mallar – dels hur de faktiskt sköter utrikespolitiken och dels hur de sköter departementet/myndigheten UD/UM
Och det är bara tyvärr att konstatera att Carl Bildt vad det gäller den senare frågan ÄR TOTALT OINTRESSERAD AV och har noll koll på vad som faktiskt händer på departementet och med dess personal.
Ej heller är han visat något som helst intresse för de kraftigt försämrade arbetsvillkoren, både ute och hemma. Och vi pratar här om allt från arbetsmiljö, godtycke i tjänstetillsättningar, extremt hård arbetsbelastning, urusel lön utom för chefernas gunstlingar etc. etc.
Som ett litet ex. kan tas de nya utlandsvillkoren UVA (som röstades igenom under den förra regeringen), som innebär att de utsända på våra ambassader, delegationer och konsulat FÖRLORAR mellan 7.000-25.000 kr I MÅNADEN NETTO i 91 % fallen.
Och vi pratar här OM DE FAKTISKA KOSTNADERNA för individen som det innebär att vara stationerad utomlands, och inte om någon tjusig representation under ”kristallkronorna”.
Vilken annan arbetsgrupp skulle snällt finna sig i sådana försämringar? Om det vore ett privat företag så skulle LO slå på trummorna och ryta att detta var oacceptabelt och gå ut i strejk. Men nu gäller det ju bara de tjänstemän som skall värna Sverige och vara vår spjutspetts utomlands så då är det tydligen inte så viktigt.
Med de nya villkoren så behandlas vi som den fattige kusinen från landet. Och vi behöver bara jämföra oss med våra nodiska granländer för att inse på vilken absolut bottennivå vi NU ligger.
För att nu inte tala om vi jämför oss med våra kollegor som jobbar åt svenska eller internationella företag utomlands.
Eller hemska tanke, om vi jämför oss med FN, EU och det nya EEAS, IMF etc.
Men här kommer det fina i kråksången – UD anställda anses nämligen ”så värdefulla” att VI FÅR INTE STREJKA
Så här skrev jag för 2 ÅR SEDAN I mitt inlägg UD/RK: s lönepolitik:
”Föga anade man då vad som komma skulle. Jo, nog blev det individuell lönesättning alltid! Dvs. chefens gunstlingar och favoriter stack iväg som en raket vad det gäller löneutvecklingen. Däremot kärnan av duktiga medarbetare, framför allt sådana med lång erfarenhet och stor kompetens, och som alltid (dumt nog som det har visat sig) har ställt upp då det har behövts av en eller annan anledning.
Det är denna kärna av medarbetare som är ryggraden i all verksamhet i varje departement. De kan ”hantverket” utan och innan, lagar etc. och de är en grundförutsättning för den offentliga verksamhetens oförvitlighet. Kort sagt Sveriges fortlevnad som rättsstat.
Det är dessa personer som arbetsgivaren valt att inte belöna i den individuella lönesättningen förlovade land. Trofast förvisad om att de ändå lojalt kommet att ställa upp och därför behöver de inte ”belönas”.
Som lite kuriosa: I USA så finns det en federal etisk kod som gäller för alla statstjänstemän. Koden inleds med föreskriften, att ”Varje offentligt anställd skall sätta lojaliteten mot de högsta moraliska principer och landet före lojaliteten mot personer, parti eller myndigheter”. Någon motsvarande kod finns inte i Sverige. Utan här har det förutsatts, av hävd och gammal vana, att det är så statstjänstemän skall fungera. Det är med andra ord dessa kärnmedarbetare vi talar om och som utgör garanten för att det verkligen blir så.”
”Vi anses ju gubevars vara SÅ viktiga att vi har strejkförbud. Det märkliga är ju bara att om vi anses SÅ viktiga för samhällets funktion och överlevnad att vi måste ha strejkförbud (vi är en av de få yrkesgrupper som har det), varför har detta då inte synts eller markerats genom t.ex. våra löner och övriga arbetsvillkor??
Hittills har jag aldrig fått något bra svar av vår käre arbetsgivare, vare sig lokalt eller centralt.
Så ser situationen ut på det Utrikesdepartement som sägs utgöra en så viktig del av vårt värn av Sverige och våra relationer med omvärlden.”
Och situationen har bara blivit värre sedan dess.
Ex. det nya sjukvårdsförsäkringen utomlands, som mycket brådstörtat infördes utan förvarning den 27 april i år och skulle börja gälla den 1 maj. DVS. 3 DAGARS FÖRVARNING FÖR ETT HELT NYTT SJUKVÅRDS FÖRSÄKRINGSSYSTEM, där personalen kan få ligga ute med mycket stora sjukvårdskostnader innan de får ersättning.
Undrar hur svenska folket skulle reagera om reageringen plötsligt beslöt att slopa försäkringskassan och hela sjukvårdssystemet och införa ett helt nytt system 3 dagar senare? Och där man får betala sjukvårdskostnaderna direkt och kontant för att först LÅNGT senare få ersättning.
En vanlig svensk familj, där den ena partnern jobbar åt UD utomlands förutsätts alltså att ha en stor kontant buffert för att betala sina sjukvårdskostnader.
Intressant grepp av ”välfärdslandet” Sverige. Vi är i praktiken tillbaks till det gamla ”feodala” UD där bara adel och rika borgare kunde jobba eftersom man inte fick någon riktig lön utan det var äran att få jobba där som räknades. Och man förväntades leva på sina tillgångar.
(Vid första världskrigets slut så var ca 50% av UD personal adliga, strax före andra världskriget var siffran omkring 30%).
Skillnaden numera är att det är en POLITISK adel som sitter på alla stolar samtidigt.
Och det här är inget ”gnäll” från champagnepimplande stroppar utan en beskrivning av TOTALT ORIMLIGA ARBETSVILLKOR för duktiga och kompetenta människor med familjer som valt att tjänstgöra i UD för att främja och ta till vara Sveriges intressen.
Och jodå, det finns inkompetenta personer på UD också, liksom över allt annars i Sverige. Både på ”höga” och ”låga” positioner. Och där dessa personer har bidragit till denna förvrängda bild som råder om UD och arbetsvillkoren där. Vilket har fått till följd att mycket allvarlig kritik av arbetsmiljö och arbetsvillkor kan lätt avfärdas som ”tjafs” och ”gnäll” från privilegierade personer.
Och ingenting kan vara längre från sanningen. För att det finns några pellejönsar så skall inte en hel yrkeskår drabbas av fördomar och förakt. Och där absurda arbetsvillkor och förhållanden (sett med vanliga svenska ögon) kan negligeras i trygg förevisning om att INGEN bryr sig.
Som någon så träffsäkert skrev: ”Bildt ägnar ingen uppmärksamhet åt den förvaltning, utrikesdepartementet, han är chef för. UD har istället blivit utrikesministern rundningsmärke”.
Jo, det finns faktiskt en person som har varit värre om någon undrar – Ola Ullsten (1979-82). Han var TOTALT ointresserad av ALLT som hade med departementet och den faktiska skötseln av myndigheten att göra och med ALLA dessa människor som arbetade där.
I EU:s nya utrikestjänst EEAS (the European External Action Service) så kommer antalet tjänster (och inflytandet) att fördelas mellan medlemsstaterna beroende delvis på fördelningsnyckeln till EU-budgeten. Sverige bidrar med ungefär 2,5-2,7% (varierar lite från år till år).
Det innebär att Sverige kan bidra med omkring 5-7 tjänstemän.
Och vilket inflytande kommer Sverige att få med dessa ca 2,6% när det finns drakar som Frankrike, Tyskland och Storbritannien som är vana att bestämma och få sin vilja igenom.
Tillkommer sedan alla halv och små drakar som Italien, Spanien, Polen etc.
Tror någon att EEAS kommer att tillvarata svenska intressen med de faktiska styrkeförhållanden som råder?
I Sveriges riksdag så måste man ha 4% för att överhuvudtaget komma in.
Kan någon nämna någon politisk församling (kommun, landsting, riksdag, partier etc.) där en grupp på ca 2,6 % har något som helst inflytande över någonting?
Än mindre har kommit in över spärrarna till dessa politiska organ?
Jag skall sluta här. Jag kunde fortsätta och ge ett otal exempel både ute och hemma på det som jag bara som hastigast har nämnt här ovan. Och mycket sorgset konstatera att den kompetenta personal och deras familjer som sägs utgöra ett första värn av Sverige (då vi numera inte har ett försvar som kan försvara Sveriges territorium), och sägs vara så viktiga för våra relationer och utrikeshandel, i många fall behandlas som skit.
Eller för att citera socialdemokraternas motion 2009/10:U340
”anför Socialdemokraterna att Sveriges representation utomlands är en viktig fråga för vår utrikes-, bistånds- och näringspolitik. Sverige måste ha en väl rustad utrikesförvaltning både på Utrikesdepartementet i Stockholm och på plats ute i världen för att kunna förstå politiska, ekonomiska och kulturella trender och för att kunna upprätthålla relationer som ligger till grund för samarbete på en mängd viktiga områden.”
http://www.riksdagen.se/webbnav/?nid=3324&doktyp=yttr&dok_id=GX05UU1y&rm=2009/10&bet=UU1y
Så näpet då att det var just sossarna som genomdrivit slaktandet av UD och försämringen av alla villkor främst på utlandssidan.
Hyckleri någon? Och förakt för hårt arbetande tjänstemän med familjer och deras levnadsvillkor under ofta svåra förhållanden utomlands.
Se även mina inlägg:
Sverige talar om för Världen hur den borde styras
Så här skriver några tidningar om det hela:
Nya utrikeschefen i EU får stor makt
http://www.dn.se/fordjupning/europa2009/nya-utrikeschefen-i-eu-far-stor-makt-1.982833
”Och dokumentet som DN tagit del av visar att den nya chefen för EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik blir en tung och självständig maktspelare i Bryssel som styr över sin egen budget och sin egen personal.
Utrikestjänsten ”ska vara en avdelning av sui generis-karaktär (unik till sin karaktär), skild från kommissionen och rådssekretariatet. Den bör ha autonomi när det gäller sin administrativa budget och sin personalhantering”, heter det i dokumentet.
Varken EU-kommissionen eller EU-parlamentet får inflytande över denna nya maktbastion.”
Redesigning foreign policy
http://www.europeanvoice.com/article/imported/redesigning-foreign-policy/66221.aspx
“The Lisbon treaty will change the way the EU conducts its foreign policy, both on the top level and on the ground.
The Treaty of Lisbon will reshape the European Union’s institutional architecture for foreign policy from top to bottom. The top – a new-styled high representative for foreign affairs and security policy – is well-defined in the treaty. It is far better defined than the other senior position that the treaty creates, a president of the European Council.
The bottom – a new European diplomatic corps – is left in large part up to the new foreign policy chief, who early in his tenure is to propose to member states the details of its role and functioning. Increased authority The Lisbon treaty hands the new high representative considerable authority. It adds the function of vice-president of the European Commission in charge of external relations to the existing portfolio of the current high representative, Javier Solana, who oversees the Common Foreign and Security Policy (CFSP) from the Council of Ministers secretariat.
He – or she – will also chair the monthly meetings of member states’ foreign ministers, replacing the foreign minister of the country holding the EU’s rotating presidency, the current arrangement.
Through this personal union of functions that are currently split between the European Commission and the Council of Ministers, the treaty aims to overcome some of the debilitating divisions between the two institutions that have hampered the EU’s foreign policy in past years. The development of the CFSP over the past ten years has outpaced the growth of co-ordination mechanisms in Brussels, although conditions on the ground often look less grim thanks to ad-hoc arrangements. The same applies to the EU’s military and civilian missions (13 at present, compared with none in 2002).
Double-hatting
The ‘double-hatting’ of the new high representative, which anchors the function both in the Commission and the Council of Ministers, is designed to address a problem that became evident years ago – a lack of strategic coherence between foreign policies driven by the Commission and by the member states.
In theory, the division between the two services is straightforward. The Commission handles routine policies towards third countries – enlargement, neighbourhood relations, trade, development assistance, humanitarian aid and so forth – while the high representative deals with security challenges, especially those that require a crisis response.
In practice, the two have frequently been at odds over who should do what, both in the field and at the policy-making level. Bernard Kouchner, France’s foreign minister, restated the problem before the French National Assembly last week (14 October) when he told parliamentarians that the EU’s activities in Afghanistan were “too dispersed between the Commission, the EU’s special representative and member states”. This, Kouchner said, prevented the EU from exercising its political leadership. “The Treaty of Lisbon,” he concluded, “will help us take our rightful place.”
Autonomous external service
At the local level, trial-runs of double-hatting have been undertaken in Macedonia and towards the African Union. These pilot projects are perhaps best seen as a precursor of the Lisbon treaty’s other main innovation in foreign policy – the European External Action Service (EEAS). The new service, which is to be set up as a body with autonomy from both the Council and the Commission, is to “assist” the high representative in fulfilling his mandate, according to the treaty, and is to draw its staff from member states, the Council and Commission. The main outlines of the EEAS are currently being debated. Its scope, status, financing and staffing are all up for negotiation because of the Lisbon treaty’s vagueness. The travails of ratifying the treaty led to an unhelpful secrecy about anything to do with the EEAS – policymakers in Brussels did not want to be perceived as taking ratification of the treaty for granted, for fear of alienating those in Ireland who were yet to vote in a second referendum.
After the Irish ‘Yes’ vote, some of this secrecy has now been lifted and the EU is now trying to make up for lost time and get the EEAS up and running. But the sense of haste and improvisation is less than ideal for laying the foundations of the EU’s new foreign policy. “
Smoothing the road from Nice to Lisbon
http://www.europeanvoice.com/article/imported/smoothing-the-road-from-nice-to-lisbon/66393.aspx
“Foreign policy
Member states’ security ambassadors, who meet in the Political and Security Committee (PSC), will meet under the chairmanship of a representative of the foreign policy chief, that is, a senior official of the European External Action Service (EEAS), the EU’s diplomat corps established under Lisbon.
The remit of the EEAS, whose exact set-up will be proposed by the high representative within a month of taking office and endorsed by EU leaders by next April, appears to have determined member states’ agreement, reached last month, on who should be in charge of which working groups. Nearly 40 working groups in the field of external relations prepare the Council’s work.
Member states have agreed that working groups in the field of trade and development will continue to be chaired by the EU’s rotating presidency, together with a few other groups including those on terrorism, international law and consular affairs.
By contrast, working groups on geographic areas, on most thematic areas such as non-proliferation or human rights, and on matters of security and defence will be chaired by an EEAS official representing the foreign policy chief. Even this second group of working parties, however, will continue to be chaired by the rotating presidency for a transition period – yet to be determined – of either six or 12 months.
The rules of procedure of the Council of Ministers will need to be adapted to reflect these changes.”
Se även
http://www.dn.se/fordjupning/europa2009/tva-nya-viktiga-poster-i-bryssel-1.982831
Se även mina inlägg om Lissabonfördraget:
EU, Lissabonfördraget och den ”NYA” övervaknings stormakten
UD/RK Samhälls Debatt 