En liten betraktelse över regeringskansliets lönepolitik så här inför domssöndagen. På den tiden det begav sig och en ung person började på UD så var det reglerade befordringsgång som gällde.
Dvs. det var lönegrader och löneklasser som gällde och man flyttades med bestämda tidsintervaller upp i dessa klasser och grader. Och avancerade man eller fick nya mera avancerade arbetsuppgifter så fick man som regel någon eller några lönegraders påslag.
En av nackdelarna med systemet var ju att man bara räknade statliga ”meriter/tid” så även om man hade bra privat erfarenhet så var det inget som tillgodoräknades en utan man hamnade längst ner i den lönegrad man placerades i.
En av de stora fördelarna (sett såhär i backspegel och med tanke på den utveckling som blev), var att man var säker på sin löneutveckling. Man behövde inte av det skälet oroa sig för om chefen ”gillade” en eller inte. Om man var duglig och skötte sina arbetsuppgifter så satt man ”säkert”.
Sedan kom tankarna om personlig lönesättning efter kompetens och arbetsuppgifter. Och det lät ju bra. För en annan nackdel med det gamla systemet var ju att om man visade framfötterna och var driftig så märkte man ju inte mycket av detta i lönekuvertet.
Föga anade man då vad som komma skulle. Jo, nog blev det individuell lönesättning alltid! Dvs. chefens gunstlingar och favoriter stack iväg som en raket vad det gäller löneutvecklingen. Däremot kärnan av duktiga medarbetare, framför allt sådana med lång erfarenhet och stor kompetens, och som alltid (dumt nog som det har visat sig) har ställt upp då det har behövts av en eller annan anledning.
Det är denna kärna av medarbetare som är ryggraden i all verksamhet i varje departement. De kan ”hantverket” utan och innan, lagar etc. och de är en grundförutsättning för den offentliga verksamhetens oförvitlighet. Kort sagt Sveriges fortlevnad som rättsstat.
Det är dessa personer som arbetsgivaren valt att inte belöna i den individuella lönesättningen förlovade land. Trofast förvisad om att de ändå lojalt kommet att ställa upp och därför behöver de inte ”belönas”.
Som lite kuriosa: I USA så finns det en federal etisk kod som gäller för alla statstjänstemän. Koden inleds med föreskriften, att ”Varje offentligt anställd skall sätta lojaliteten mot de högsta moraliska principer och landet före lojaliteten mot personer, parti eller myndigheter”. Någon motsvarande kod finns inte i Sverige. Utan här har det förutsatts, av hävd och gammal vana, att det är så statstjänstemän skall fungera. Det är med andra ord dessa kärnmedarbetare vi talar om och som utgör garanten för att det verkligen blir så.
Det finns naturligtvis undantag med bra chefer som förstått betydelsen av, och vikten med, dessa ”kärnmedarbetare”. Men de utgör tyvärr fortfarande ett undantag i organisationen.
Till slut gick det så lång att UD: s personalavdelning helt kapitulerade inför alla chefer (hög som låg) och överlät ALLT urval av personal till dessa. Man blev med andra ord bara ett transportkompani.
Det har man nu, sent om sider kommit till insikt om, och erkänt att det gått för långt och börjat prata om att göra något åt det hela. Men det är så dags nu när man överlämnat ALL makt och ansvar över personalutnämningar till cheferna. Och det är en makt som dessa herrar och damer inte i första rasket kommer att släppa ifrån sig. Tänk att kunna handplocka sina favoriter!
Förut så fanns det ju ett litet ”A lag” av ambassadörer som kunde handplocka sina medarbetare. Men merparten fick hålla ”tillgodo” med de personer personalavdelningen bestämt. Och det systemet fungerade ju ganska bra eftersom personalen oftast hade bred erfarenhet (generalist) och stor kompetens från flera olika verksamhetsdelar och hade jobbat både ute och hemma. Till saken hör också att personalavdelningen på den tiden hade någorlunda koll på personalen och visste vem du var i de flesta fall.
Vilket man inte vet nu.
Inte för att jag på något sätt vill framställa det gamla systemet som perfekt eller helt rättvist. Så var det naturligtvis inte. Det begicks många misstag och personal hanterades fel på många sätt. Det var kunskap och färdigheter som inte alls togs till vara. Personer kunde t.ex. fördjupa sig på en viss inriktning bara för att strax därpå placeras någon helt annan stans (som oftast hade så lite som möjligt att göra med den inriktning man hade). Så nog förekom det ett stort mått av personal och resursslöseri.
Men i jämförelse med det system som blev och som vi har idag så innebar det gamla systemet i all sin inperfection ändå ett visst mått av logik och stabilitet jämfört med det godtycke som råder idag. Arbetsgivaren följde ju åtminstone VISSA regler och hade åtminstone en VISS logik i sina tankar om placering och utveckling.
Nu är det ju så att arbetsgivaren är enväldig i sitt beslut och kan följaktligen fatta vilka beslut han/hon vill. Vilket arbetsgivaren också har gjort många gånger. De fackliga möjligheterna består styvende och sist i att man kan fördröja ett beslut som man anser fel. Inget annat. Och detta trotts allt halabalo som var kring MBL etc.
Jag vet. Jag var där. Jag var en av dem som införde MBL i regeringskansliet från facket sida och deltog i alla förhandlingar. Och blev mycket snabbt tagen ur min MBL ufori och varse att om arbetsgivaren VILL något så blir det SÅ oavsett vilka paragrafer facket åberopar. Och det kan gå väldigt fort när arbetsgivaren så vill. Likaså kan det gå väääldigt långsamt när det passar arbetsgivaren och det är inte mycket facket kan sätta emot.
Framförallt då de centrala fackliga organisationerna nästan aldrig är villiga att ta frågan till t.ex. arbetsdomstolen. Det var många gånger (på den tiden) vi ville driva frågan till central förhandling och vidare men vi fick nej av vårt centrala förbund.
Nå, nu var ju MBL inte bara Potemkin kulisser utan innehöll verkliga förbättringar vad det gäller arbetsgivarens skyldigheter att informera samt en utökad förhandlingsrätt. Allt detta var naturligtvis bra.
Vi anses ju gubevars vara SÅ viktiga att vi har strejkförbud. Det märkliga är ju bara att om vi anses SÅ viktiga för samhällets funktion och överlevnad att vi måste ha strejkförbud (vi är en av de få yrkesgrupper som har det), varför har detta då inte synts eller markerats genom t.ex. våra löner och övriga arbetsvillkor??
Hittills har jag aldrig fått något bra svar av vår käre arbetsgivare, vare sig lokalt eller centralt.
Så ser situationen ut på det Utrikesdepartement som sägs utgöra en så viktig del av vårt värn av Sverige och våra relationer med omvärlden.
Se det var en värdig domssöndags berättelse så här i slutet av kyrkoåret.
Pax Vobiscum
UD/RK Samhälls Debatt 